Mitt gamla liv var trotts allt inte så tokigt, det var till och med fantastiskt med STORT F. Jag vill ha tillbaka det NU!!!

Mitt nya liv är inget jag önskar någon, inte ens den värsta brottslingen i hela universum! Sedan min cancerdiagnos den 28 december 2017 eller den 9 januari 2018 beroende på hur man ser det. Hur som helst har det varit fullkomligt nattsvart men några enstaka minuter av lite lycka när familj och vänner har försökt skingra mina tankar med hjälp av deras närvaro ÄLSKAR ER MINA NÄRA OCH KÄRA!!! 

Jag är på riktigt avundsjuk på glada och lyckliga människor, till och med mina egna älskade nära och kära och den känslan hatar jag då jag vill mina kära allt gått i livet på alla sätt och vis men jag kan inte styra över mina känslor. 

Vad är då lycka?! Det finns nog lika många förklaringar på det som det finns människor på jorden. För mig har jag insett att lycka är alla dagar när man är frisk till att börja med, inte har tryck över bröstet eller har dödsångest. Lycka är också väldigt små saker som händer vardagligen som t.ex. att min man kommer hem och ler mot mig, startar min favoritlåt, tänder stearinljus vid min dator så att det skall bli mysigt eftersom han vet att jag ÄLSKAR allt som har med mysigt att göra! När han smeker mig över kinden, torkar mina tårar och säger ”jag finns här hela tiden”. ÄLSKAR DIG MARTIN TILL UNIVERSUM OCH TILLBAKA!!! 

Jag önskar att jag uppskattat livet betydligt mycket mer än vad jag gjorde innan min diagnos! Det jag vet med all säkerhet är att jag kan lova på heder och samvete att om jag klarar mig och inte dör av min cancer så kommer jag uppskatta varje frisk sekund jag kommer att få och ta tillvara på varje möjlighet jag får.

Klarar jag mig inte och istället dör så önskar jag att alla därute på något vis får en uppenbarelse och lever sitt liv till fullo och uppskattar varje sekund av det, för vet du!?, DU har bara ETT LIV här på jorden och det får du aldrig tillbaka när det väl tar slut!!!

Igår var jag på sjukhuset, denna gång för att prata med kirurgen om vad man kommit fram till på läkarkonferensen som ägde rum i i förrgår. Jag träffade även narkosläkaren och tog EKG inför operationen. Blodprover behövde jag inte ta då min husläkare hade gjort det i december.

Initialt så föreslog kirurgen en bröstbevarande operation som skulle efterföljas av cellgifter och strålning men under konferensen så rekommenderar samtliga läkare att man opererar bort hela bröstet då man tror att cellgifter inte kommer att fungerar på grund av min grundsjukdom (funktionsnedsättningen).

När min kontaktsjuksköterska ringde i måndags och berättade vad läkarna hade kommit fram till så frågade jag naturligtvis varför de inte tror att jag skulle kunna få strålning. Hon trodde att det eventuellt kunde bero på mitt hjärta och lungor men när jag träffade kirurgen igår så berättade hon att det kunde bli svårt eftersom jag inte kan lägga min arm ovanför huvudet under strålbehandlingen vilket man måste.

För att säkerställa deras misstankar så fick jag besöka strålavdelningen och provligga i maskinen och tyvärr hade de rätt, de försökte dock lösa problemet på flera olika sätt men det gick tyvärr inte. 

Ytterligare en behandlingsmetod försvinner, först hormonbehandling då min tumör inte är känslig mot det och nu strålning på grund av att jag inte kan lägga armen ovanför huvudet. Jag känner att mina alternativ tar slut och chansen att jag skall klara detta inte är inom räckhåll längre.

Världen rullar på som vanligt, morgonradion är på och diskuterar huruvida man skall lägga sig tidigt eller inte när man skall upp tidigt morgonen där på och glada låtar spelas, tvättmaskinen fyller och tömmer vatten, människor runtomkring mig pratar om allt mellan himmel och jord. Livet pågår precis som det alltid har gjort de senaste åren, allt är som det alltid har varit, förutom en enda sak att jag har fått aggressiv bröstcancer. Min värd har stannat men den övriga världen fortsätter som vanligt, HUR är det möjligt? Det känns som jag sitter i en bubbla och allt går i slow motion men utanför flyger allt förbi i en enorm hastighet.

I min bubbla är det svart som natten men utanför bubblan är det alla möjliga härliga färger som sprakar och ger harmoni. Jag brottas med tankar som förpestar min tillvaro något enormt. Den som får ta allt detta är min man och jag får så enormt dåligt samvete, jag tycker så synd om honom <3

FUCK YOU CANCER-JÄVEL!!!!!

Djävulen sliter och drar i mig all min vakna tid. 

Sedan den 28 december klockan 10:30 har jag haft en STOR djävul på min ena axel, den sitter där och ”viskar” meningar i mitt öra konstant som att ”nu har du inte långt kvar att leva”, ”du kommer att dö”, ”din prognos är extremt dålig”, ”din cancer sprider sig som en löpeld genom din kropp”, ”du kommer inte att klara detta” osv. 

Flera deciliter tårar sprutar och rinner ner för mina kinder varje dygn, gråtattacker och andnöd avlöser varandra hela tiden.

Jag ser min begravning framför mig dag som natt.

Det känns som jag håller på att bli tokig.

För några dagar sedan när jag pratade med min arbetsterapeut om nya hjälpmedel jag behöver nu inför cancerbahandlingen så hoppade en liten, liten ängel upp på min andra axel men den blir hela tiden attackerad av den stora djävulen så ängelen är ordentligt tilltufsad och har inte så mycket ork för närvarande.

Trotts att min älskade man och mina assistenter gör allt i sin makt för att trösta mig så mår jag extremt dåligt. Jag ser bara nattsvart och allt som händer runtomkring mig på dagarna tänker jag att det kan vara en av de sista gångerna jag upplever detta.