Sedan den 28 december har det kommit blombud efter blombud och flera nära och kära har även varit förbi och lämnat blommor till mig. Dessa bilder är bara några av buketterna jag har fått.

Det är otroligt roligt att få blommor måste jag säga men just nu är det lite tveeggat då jag får vackra buketter för att jag har fått ett tråkigt besked om att jag är allvarligt sjuk. Det kanske är otacksamt att säga men blommor förknippar jag med något roligt, vackert, stämningshöjande och så vidare inte något tråkigt som sjukdom. Jag har dock full förståelse för att man ger eller skickar blommor till någon som har det jobbigt för att lysa upp hens tillvaro, jag har själv gjort det flera gånger.

Jag har dock ett önskemål till de personer som vill ge mig blommor från och med nu och det är ta den summa du/ni hade tänkt köpa blommor för och sätt in dem hos Cancerfonden eller bli månadsgivare. Ta en bild/skärmdump på insättningen eller anmälan och skicka den till mig, det kommer att hjälpa så många fler i framtiden som får någon sorts cancer.

id 16-tiden ringde Anna och hörde efter hur det var med mig och samtidigt meddelade hon att nu var operationsdatumet satt till den 23 januari men det är preliminärt tills efter läkarkonferensen. Fick också veta att det inte blir Catharina som opererar mig då hon inte fanns tillgänglig förens 3-4 veckor längre fram och så länge vill de inte vänta med operationen om det nu är den man skall börja med.

Jag fick ytterligare ett datum, den 16 januari skall jag träffa läkarna som skall operera mig och Anna skall även visa mig avdelningen där jag kommer att strålas samt skall ett EKG tas på mig och prover, jag tror även att jag skall träffa narkosläkaren.

Igår erbjöd min kontaktsjuksköterska Anna att jag kunde få gå och prata med sjuksköterskan Charlotta Frestadius som även är utbildad i att samtala med personer som hamnar i ett trauma.

Redan idag fick jag tid men jag tyckte att det var sådär, istället för att kanske bli lite lugnare så fick jag ännu fler frågor och stressnivån var lika som innan eller kanske lite högre till och med.

När jag kom hem så kände jag att jag måste ringa till Anna och prata så efter någon timme ringde hon upp och vi pratade en stund om min oro och frågorna som hade dykt upp efter samtalet. Det kändes skönt.

Idag är det trettondagsafton och många jobbar halvdag men inte sjukhusen, jag blev dock lite förvånad över samtalet som kom. Det var från Bröstcentrum som meddelade att de hade fått in flera avbokningar och frågade om jag kunde komma den 9:e istället för den 10:e.

Självklart svarade jag ja på det. Efter samtalet började dock mina tankar spela mig ett spratt. Jag tänkte att ingen bokar väl av ett sådant sjukhusbesök så de kallar in mig tidigare för att det är så allvarligt men både assistenter och min man trodde att det var så som sjuksköterskan hade sagt.

Min värld har vänts uppochned 🙁

I torsdags var jag tillbaka till Bröstcentrum igen, jag fick träffa en underbar läkare som heter Ariel och kommer från Brasilien eller om det var Argentina.

Han berättade att man har hittat något i mitt högra bröst som man vill utreda vidare. I och med denna information så började tårarna rulla ner för mina kinder. Han undersökte med ultraljud och jag fick veta att knölen var 4 cm stor och att formen var oroande.  Efter undersökningen berättade han att han även skulle göra en grovnålsbiopsi på mitt högra bröst och ett finnålsprov på mitt vänstra bröst men den knölen var han inte speciellt orolig för. Han talade också om att hans bedömning är att jag måste operera mig vare sig vad provet visar, även om provsvaret skulle vara bra så kunde det ge problem längre fram i livet.

Ju mer information jag fick ju räddare blev jag så Martin fick komma och hämta mig för hjärnspökena satte in direkt ”skulle jag dö nu”

Läkaren informerade även Martin vad man hade sett och gjort, vi gick därifrån med en ny tid till bröstkirurgen den 10 januari 2018.